Är hemma idag, kändes som en skön idé när jag vaknade och insåg att jag försovit mig. Sen så känner jag dessutom att jag är i ett desperat behov av selftime som jag gillar att kalla det. Panik & ångest hade jag också när jag vaknade ur en förjävlig mardröm. Jag förstår inte varför mardrömmar finns. Varför lurar hjärnan en att tro på något som är så hemskt att man, till exempel, vill ta livet av sig? Och har ni nånsin vaknat och trott att allting är på riktigt? Vaknat av att man hyperventilerar och inte kan sluta gråta? Det är hemskt, och det är elakt av hjärnan att hitta på såna saker fyfan. Jag har hört att ens drömmar kan reflektera det som pågår i ens liv för tillfället. Elli berättade att en i hennes Psykologikurs hade en dröm om att hon dog och släpade sitt lik efter sig. Lärarens förklaring var typ att hon håller på att förändras som människa och att den gamla verisionen av henne håller på att försvinna. Fett scary. Jag har då aldrig varit med om att någon av mina drömmar har varit på något sätt framtidsvisande eller hur man ska säga.. förutom en dröm som jag hade för nån vecka sen, men det var en grej som jag inte ens kan påverka ett dugg och egentligen inte har någon koppling till.. det är läskigt det där, fenomenet drömmar, men ändå så nervkittlande intressant. Nu ska jag vara lite duktig och plugga. Fred ut mina vänner! ;*